Kolugnt i kalvhagen

Efter sju batcher med totalt 122 KoKalv-par kan Sigrid Agenäs konstatera att de kalvar som diat sin egen mor har vuxit snabbare än de 90 ‹konventionella› kalvar som har fått mjölk i hink istället för att gå inne bland korna. Skillnaden i storlek jämnas dock ut över tid.
«Det vi sett hittills är att kalvarna som går med kon dricker mer mjölk och växer fortare. Men tillväxten stannar av när de skiljs från korna, och när de insemineras är de lika stora som kvigorna i kontrollgruppen. Det förvånade oss», säger Sigrid Agenäs och kons­taterar att de behöver samla mer data på kalvarna efter avvänjning för att förstå hur tillväxten ser ut fram tills de blir könsmogna.
«Om det jämnas ut vid låg ålder är det nog så att även de kalvar i vår försöksbesättning som får mjölk i hink växer så fort en kalv kan fram till könsmognad.»

«Vi har gjort flera akademiska ansatser för att mäta hur mycket mjölk kalvarna som går med korna får i sig, men det är svårt. För att veta säkert skulle vi behöva väga kalvarna innan och efter de diar. Det går inte. Vi har använt data på olika sätt och försökt skatta: Hur mycket mindre mjölk ger korna till mjölktanken? Hur mycket av det är från kalven och hur mycket beror på annat?»
«Oavsett hur vi räknar handlar det om 10–12 liter per dag under perioden vi haft dem tillsammans, men det finns individuella kalvar som dricker upp till 20 liter per dygn, särskilt när de börjar bli lite större.»
Tillväxten snittar på 1,3 kg per dag över alla batcher, men vissa kalvar växer betydligt mer. Det senare gäller särskilt köttraskorsningar, alltså kalvar med en pappa som är köttrastjur.
«Det skulle vara spännande framåt att ha en omgång med enbart köttraskorsningar och föda upp dem till slakt i projektet, för att se hur gamla de är när de är slaktmogna», kommenterar Sigrid och förklarar att det är ett mått som indikerar för djurägaren vad denne skulle kunna hämta hem på kalvpriset när kalven säljs.
Forskarna väger kalvarna och ultraljudar dem kontinuerligt för att ha koll på underhudsfettet och se om de växer eller bara blir fetare.

En annan märkbar skillnad är att försökskalvarna är mer försigkomna och uppvisar ett mer självständigt beteende än de konventionella kalvarna. Sigrid ger ett exempel från den månatliga vägningen av ungdjuren i besättningen:
«För att komma till vågen går de i en lång drivgång. Det går jättebra ända tills det kommer en kviga från KoKalv-projektet. Hon kanske provar att lyfta på någon grind, eller går till vänster där hon ska gå till höger. De är lite busiga, tänker lite själva och tar egna initiativ. Det är lite mer som att valla katter.»

Sigrid slänger in en brasklapp och påpekar att beteendet inte är statistiskt säkerställt utan att det kan finnas fler parametrar som påverkar.
«Att de utvecklat fler kognitiva funktioner skulle kunna hänga ihop med att de gått i en åldersblandad grupp, och inte vara en specifik effekt av kontakten med mamman.»

I nästa andetag hänvisar hon till kanadensiska studier, där man jämfört kalvar som vuxit upp i ensambox med sådana som gått i åldersblandad grupp, och där man kunnat påvisa att de senare får en högre kognitiv förmåga. «Överför vi det till vår stallpersonals erfarenheter så utforskar KoKalv-kvigorna mer, de hittar på lite mer på egen hand. Charmigt, javisst! Det betyder att de haft en bra uppväxt, men det kan också ställa nya krav på skötsel och hantering. Det behöver vi också beskriva.»
För djurhållaren är sådana egenskaper inte uteslutande positiva.
«Man får vara beredd på förändringar i inhysning och hantering av kvigorna. Det skulle kanske också kunna vara en säkerhetsfråga för personal. Man behöver lära känna sina kvigor på annat sätt», framhåller Sigrid.

Frågan är om KoKalv-konceptet påverkar hur snart kvigorna får sin första brunst.
«I vår försöksgård börjar vi inseminera när kvigorna är 14 månader. Vi vill kolla om KoKalv-kvigorna skulle kunna insemineras ännu tidigare. Om KoKalv är bra för tillväxt vid könsmognad så skulle det kunna vara en stor vinst för gårdar som har svårt att få kvigorna klara i tid.»

Hur det blir i andra och tredje generation, när försökskalvarna vuxit upp och fått sina egna första kalvar, återstår att reda ut.
«Vi samlar data som sjutton. Men jag vågar fortfarande inte säga några skarpa resultat om hur det blir när de kalvar in. Vi måste få in fler som kalvar», säger Sigrid och förklarar att de i några enstaka fall är inne på tredje laktationen nu, vilket betyder att en kalv som föddes i en av de första batcherna har hunnit bli vuxen och få tre kalvar.
«Vi vill att de ska bli könsmogna tidigt och gå in i brunst tidigt. Det skulle ge bättre profil och lönsamhet och hållbarhet i kommersiella sammanhang.»

Enligt Sigrid är det delar som måste klaffa i produktion för att det ska löna sig att låta kalven gå med kon:

1. fungerande reproduktion
2. rimlig foderåtgång
3. bra mjölknedsläpp (hur mycket mjölk kon ger)
4. god juver- och klövhälsa

«En av de farhågor vi fick till oss var att kalvarna skulle göra sig illa när korna är brunstiga. Men det är tvärtom, de här kalvarna rör sig lite mer, men de stökar inte. Vi har inte haft några traumatiska skador på kalvarna. En fläkte sig, den kalven fick hjälp och blev kvar, men inga andra fall- eller snubbelskador som givit bestående problem», konstaterar Sigrid.

Även mammakorna har varit friska. Sigrid berättar hur de går tillväga för undersöka den saken.
«De första 21 dygnen efter kalvning gör Hanna, (Eriksson disputerad veterinär och forskare i projektet, red.anm) hälsobedömning på korna två gånger i veckan. Då bedöms allmäntillstånd och så kollar hon hur livmodern läker ihop. Om det finns infektion i livmodern, vilket inte är ovanligt efter kalvningen, brukar det vara kopplat till att det tar längre tid innan hon blir dräktig igen.»
«Hälsokontrollerna tar mycket arbetstid och är typiskt en sån grej som vi kunnat göra tack vare finansieringen från Seydlitz,» påpekar Sigrid.
Största faran är juverinflammation, eller mastit. Nästan ingen av mammakorna i försöket har drabbats av det. Urvalet är dock lite för litet för att vara statistiskt säkerställt.
Härom råder också delade meningar. Sigrid nämner en norsk lantbrukare som fått mycket medial uppmärksamhet efter att ha gjort gällande att deras kor fått problem med juverhälsan efter att ha gått med sina kalvar.
«Sånt tycker branschtidningar om att skriva om, det bekräftar vad folk trott. Men det är inte säkert att mastitproblemen på den gården orsakades av att korna gick med kalvarna.»
«Att korna i vårt försök har bra juverhälsa och bra allmäntillstånd, kan ju bero på att vi sköter dem supernoga. Om problemet med juverhälsan på den norska gården skulle vara orsakat av något med systemet, och om det hade varit ett stort hälsoproblem, så borde något av det ha hänt oss också», säger Sigrid.
Det finns en försöksgård i Tyskland som har lång erfarenhet av KoKalv, där resultaten visar att juverhälsan varken blir varken bättre eller sämre hos kor som dias av sina egen kalvar.
Än är det dock lite för tidigt att uttala sig säkert om hur KoKalv-konceptet påverkar kornas övergripande hälsa, eller som Sigrid uttrycker det:
«Vi måste få data från flera platser för att kunna dra generella slutsatser.»

Vad gäller mjölknedsläpp är det svårt att ge entydiga siffror, bland annat för att spridningen mellan kor är stor.
«Vissa äter lika mycket eller mindre, men ger nästan lika mycket mjölk i roboten. Andra fortsätter äta lika mycket, men ger mindre mjölk till roboten. Vissa kor kan hämta igen det senare och ge mer mjölk efter att kalven separerats, men det finns kor som ger låg mjölkmängd hela den laktation de gått med kalv.», berättar Sigrid.
En annan sak som spelar in är att kon kan bete sig väldigt olika med sin första kalv jämfört med den andra och tredje. Det vet forskarna eftersom de kor som varit med längst i försöket hunnit kalva in tre gånger.
Frågan om lönsamhet – som en ekvation av tillväxt, foderintag, mjölkmängd, fertilitet, hälsa och arbetstid – är hursomhelst central för de djurhållare som vill anamma idén att låta kalv och ko gå tillsammans. Därför har en annan doktorand i projektet, Coenraad van Zyl, så smått börjat räkna på hur mycket av vinsten som kan gå förlorad på grund av minskad mjölkmängd.
«En examensarbetare, Karolin Rask som nu jobbar på LRF, gjorde en första ekonomisk analys. Hon såg en enorm spännvidd. Spridningen mellan kor var från att 8 procent av vinsten förloras till att 94 procent av vinsten försvinner. Då går det inte, då har man inte råd!» säger Sigrid.
Det paradoxala är att om problemet kvarstår, det vill säga om en ko har låg mjölkmängd även i kommande laktationer, så finns det faktiskt hopp.
«Då kan det finnas en genetisk förklaring, och då kan man avla på kor som funkar bättre i KoKalv. Vi kommer att göra åtminstone en omgång KoKalv till. Då kanske det blir en prioriterad fråga.»
«Även om vi kan lära oss saker om varje batch, så försöker vi prioritera vissa saker i respektive omgång. En sådan parameter skulle kunna vara att kor som gått med kalv en laktation innan får komma tillbaka», säger hon och nämner andra parametrar att laborera med, såsom annat foder, annan årstid, hur djuren sköts och huruvida de går med andra kor.
«Kor behandlar sina kalvar olika på samma sätt som kvinnor är olika med sina barn, hundar med sina valpkullar och hästar med sina föl.»

När projektet drog igång 2019 lät de kalven gå med kon i snitt fyra månader (plus/minus tre veckor).
«Sen gjorde vi en liten pilotstudie tack vare medel från Formas där vi jämförde mellan att låta dem gå fyra och åtta månader tillsammans, i tanke att vi kanske skulle kunna se när korna började stöta bort kalvarna. Men vid sex månader var det en ko som började brunstrida på kalvarna, så vi fick avbryta.»
Året efter lät de en större grupp gå i sex månader. Ett dyrt försök i och med att de betalar hyra till ladugården per vecka, men… sedan har de också gått åt andra hållet, med två grupper där ko och kalv separerades när yngsta kalven var 12 veckor.
«Det är en rimlig längd som har lite högre relevans för kommersiella gårdar, för på en ekogård behöver man ge kalvarna mjölk tills de är tre månader gamla.»
Så fortskrider projektet. Forskarna samlar data, jämför resultat, finslipar metoder och testar mer i detalj.

På frågan om det är något i deras forskningsresultat så här långt som överraskar svarar hon:
«Det jag är mest förvånad över är att det är väldigt lugnt i de här grupperna. Jag trodde de skulle buffla runt kalvarna. Att det skulle finnas tillfällen när det känns obehagligt att vara i gruppen.»
Det var en farhåga som stallpersonalen uttryckte tidigt, men som lade sig när de fick åka och praktisera på en gård i Skottland där ko och kalv gick tillsammans.
«När de kom hem därifrån kände de sig trygga med att det här inte alls var så konstigt.»
Efter det satte stallpersonal och forskarteam tillsammans upp gemensamma regler.
«Vi har sagt att vi aldrig driver ko och kalv ifrån varann, för att undvika uppjagade situationer. Om jag vill ta blodprov på en kalv som blir putsad av sin mamma, så får jag vänta. Jag går inte in och separerar dem», berättar Sigrid.
«Vid besök står vi först utanför djurgruppen och pratar så att djuren kan se oss. Sen går vi in i kalvgömman och står stilla tills någon av kalvarna blir nyfiken, börjar utforska och närmar sig oss. Om de tar steg emot oss, så går vi in.»
«Det gör flera saker, tror jag. Djuren blir inte oroliga när det kommer in en person. Jag tror att det kan vara jätteviktigt, men vi har ju inte provat på annat sätt», säger hon och berättar hur en utländsk doktorand verksam i projektet förundrades över lugnet: Oj, alla djuren står ju kvar! Hennes erfarenhet var att kor går undan när en person kommer in i gruppen.»

Värt att notera är att vissa beteenden som ko och kalv uppvisar – men långtifrån alla – tycks vara kopplade till djurens biologiska band.
«Vi ser ganska många kalvar som diar en annan ko än sin egen mamma, så kallat korsdiande. Vi testade en grupp där vi kunde ordna så att kalvarna kunde gå med kon överallt utom till roboten. När vi startade den gruppen så hade vi inget korsdiande första veckan och inget andra veckan. Tredje veckan tänkte vi att Wow, vi har knäckt det!, men femte veckan var det många som korsdiade», berättar Sigrid.
«Jag hade trott att kon skulle knuffa undan den gästande kalven, men det har jag nästan aldrig sett.»
När kalvarna vilar, vilket de gör mycket, ligger de ofta nära en ko, men inte nödvändigtvis sin egen mamma. Sedan finns det andra – möjligen mer moderliga – beteenden som kon bara förunnar sin egen kalv.
«Mamma och kalv står ofta med huvuden emot varann och putsar. Vi ser bara kor göra det på sin egen kalv. När kalvarna är små sker det ganska ofta. Delvis är det nog en renhetsfråga, men jag tror det mer handlar om att stärka deras relation. Det blir som massage, både kalven och kon frisätter en massa oxytocin, lugn-och-ro-hormonet», säger Sigrid.

Ofta får forskarteamet frågan varför de inte ger kalvarna mjölk i hink också, så de kan få mjölk på det sättet efter separationen från korna för att minska deras stress. Svaret är att det är svårt att lära dem, och dessutom kräver det ofantligt mycket arbete.
Icke desto mindre har de testat med en batch kalvar.
«Jag trodde vi skulle misslyckas. Jag åkte iväg på tjänsteresa. När jag kom tillbaka hade doktoranden lärt åtta kalvar av tio att dricka. Hon lyckades genom att ge mjölk till flera kalvar samtidigt, det verkar ha triggat dem att dricka».
En av kalvarna fick aldrig kläm på det, dock.
«Det gick inte få henne att förstå. Hon blev nästan apatisk. För henne var det en totalt omöjlig uppgift, apropå kognitiv förmåga.»
Stor skillnad mellan individer, alltså. Men som tidigare nämnts inger det hopp, för det betyder att man kan avla på de egenskaper som gör att systemet fungerar bra.

Sigrid är noga med att framhålla hur mycket stödet från Stiftelsen Seydlitz MP bolagen har betytt.
«Basfinansieringen från Seydlitz har gjort enormt mycket. Utan dem hade vi aldrig kommit igång, och det är mycket som aldrig hade kunnat göras», säger hon och jämför med mer punktinriktade medel från Formas.
«Alla aspekter av mjölkproduktion påverkas av det här systemet, och alla de aspekterna behöver vi fånga in», säger hon och nämner en konkret detalj som de antagligen fått lämna därhän utan Stiftelsens långsiktiga stöd:
«Kalvarna som dricker mycket mjölk verkar ha väldigt höga blodsockerhalter. De har även hög insulinhalt. De får en profil som på människa skulle vara ett tecken på diabetes, och som innebär att kroppen inte kan ta hand om allt socker. Det kan vara ett problem även för kalvar, och kanske ändrar det hur deras energimetabolism regleras även efter tiden de går med kon».
Den detaljen har de undersökt i samarbete med kollegor på nederländska Wageningen, ett av de två högst rankade lantbruksuniversiteten i världen.

«Nu jobbar vi tillsammans med dem både kring kalvarnas ämnes- och energiomsättning och avvänjningsmetoder», säger Sigrid och nämner att de bland annat tack vare det kunnat etablera samarbete med några av de bästa forskarna i världen:
«Wageningen har en doktorand från Sydafrika, Coenraad van Zyl, som gjorde sitt ex-jobb här och nu jobbar som doktorand hos oss. En annan doktorand från Finland, Mikaela Mughal, jobbar också med våra data. En av hennes handledare, Matti Pastell, är världsledande på att tolka sensordata från djur. Så låter vi projektet sprida ut sig.»
De har också goda förbindelser med topprankade University of British Columbia (UBC) i Vancouver.
«Nina von Kaiserlingk, en av de kända forskarna på UBC, var hos oss en vecka under 2022 och iakttog, reflekterade och kom med förslag.»
«Det är bra att vi kan knyta till oss forskare som är ledande i fältet», konstaterar hon och berättar hur von Kaiserlingk veckan efter besöket i Sverige fortsatte till en konferens om mjölkproduktion i USA, där hon visade filmklipp från SLU:s KoKalv-projekt för en grupp experter på välfärd hos mjölkkor och diskuterade betydelsen av vad man är van vid, när man skapar målbilder för djurvälfärd.
«Det är superbra att en sån som har mycket cred och träffar spännande grupper pratar om vår studie!» säger Sigrid.

Det egna teamet ‹hemma› i Uppsala går heller inte av för hackor.
Hanna Eriksson är anställd som forskare och Claire Wegner som doktorand, den ena svenska, den andra kanadensiska. Båda har utbildning både från UBC och SLU.
«Båda är superduktiga forskare med delvis gemensam bakgrund från samma forskargrupp i Kanada. Den gemensamma nämnaren är att de har väldigt god utbildning i vetenskapligt förhållningssätt och försöksdesign, vilket vi har stor nytta av i projektet.»
«För Hanna och mig går tiden åt till att hålla djur i batch. Hanna gör hälsokontroller, jag tar emot besök», säger hon och ger några typexempel på besökare: svenska kansliet för World Animal Protection, en grupp på 25 personer från länsstyrelsen i Örebro och International Dairy Federations generaldirektör.
«De får på sig pappersoveraller och alla kan komma in och uppleva. Härligt! Det ökar nyfikenheten kring djurhållningen i lantbruket. Vi får möjlighet prata in mycket annat också. Det ger många spännande samtal.»
Ett möte sticker ut. Det var när en gammal klasskompis kom på besök med hela sin familj, två generationer som i perioder har levt veganskt. Sigrid visade dem systemet och passade på att fråga vad de såg för fel i djurhållningen, om de såg något som var moraliskt förkastligt.
«De hade tänkt: Människor utnyttjar djur, det vill vi inte vara med på. När de väl var här fylldes de med intryck av att vara så nära korna, det var så många aspekter som de aldrig hade tänkt på. Det blev ett jätteintressant möte över generationsgränserna. För det är en stark upplevelse att komma in i en grupp med stora djur.»
Konstaterar Sigrid och fortsätter skissa på hur de som forskare ska kunna mäta vad det har för värde för ko och kalv att få gå tillsammans.