Ett steg närmare bättre juverhälsa

Josef är inte bara veterinär. Han är också blivande docent på SLU i Uppsala och forskar om juversjukdomar med fokus på juverinflammation.
Intresset för kor väcktes tidigt.
«I min ungdom jobbade jag på gårdar och mjölkade kor. Senare reste jag runt i världen och tittade på mjölkkor, i Australien, Nya Zeeland och Nordamerika», berättar han.
När det närmade sig yrkesval låg det sålunda nära till hands att utbilda sig till veterinär.
«Det inkluderar kointresset jag har och ger möjligheten att kombinera forskning med undervisning och praktisk klinisk erfarenhet», säger Josef.
Som doktorand intresserade han sig för juverhälsa och valde att skriva sin avhandling om bakterier i mjölk.

Bakteriernas uppkomst

«Varifrån bakterierna kommer är en evig diskussion», säger han. «Människan har hanterat mjölk och gjort ost i 7000 år. För att göra yoghurt tillsätter man bakterier. Några hävdar att, eftersom man alltid lyckas med sin ost eller filmjölk, så måste det vara så att bakterierna kommer med mjölken. Andra tycker, eftersom mjölken sterilt produceras inne i kroppen, så måste de dyka upp längs vägen.»
Själv är Josef, efter att ha skärskådat frågan, övertygad om att bakterierna sprider sig från kons hud in i juvret.
«Hela mitt doktorandprojekt handlade om att försöka lösa detta. Vi har bakterier på huden, det har kossan också, det är därifrån de kommer. Allt annat handlar om provtagningstekniker, för vid provtagning finns det ofta risk för kontamination.»
Tack vare stödet från Stiftelsen Seydlitz MP bolagen har Josef nu förmånen att kunna kombinera forskning med undervisning och en 10-procentig tjänst som klinikveterinär på Ambulatoriska Kliniken i Uppsala, allt för att kunna behålla sina kliniska färdigheter.
Forskningsanslaget har han valt att sprida ut över en sexårsperiod.
På SLU i Uppsala är han biträdande lektor i juversjukdomar, och förutom forskningen undervisar han framför allt veterinärstudenter om ämnet.

Mjölkkornas vanligaste sjukdom

Mastit, som är det vetenskapliga namnet på juverinflammation hos mjölkkor, är att jämföra med mjölkstockning hos människor och orsakas alltså oftast av bakterier som på ett eller annat sätt kommit in i juvervävnaden, nästan alltid via spenkanalen.
Det är den vanligaste sjukdom som drabbar mjölkkor och den som orsakar störst inkomstbortfall för mjölkföretagare, därtill den vanligaste anledningen till att man använder antibiotika. I en besättning på 100 mjölkkor behandlas i snitt åtta stycken för mastit varje år.

Mer eller mindre svår att upptäcka

Juverinflammationen kan vara synlig (klinisk) eller osynlig (subklinisk).
Misstanken om att en ko har klinisk mastit uppstår ofta genom att man upptäcker förändringar i mjölken eller juvret i samband med mjölkning. I vissa fall märker man också att kon har sämre aptit och verkar hängig.
Men även om kon har ont, kan det vara svårt att upptäcka. Kor är nämligen bytesdjur och gör allt för att inte framstå som svaga. Därför döljer de ofta sin smärta.
Den osynliga, subkliniska varianten uppdagas däremot inte förrän resultaten från provmjölkning visar att mjölkens celltal är förhöjt. Celltalet visar hur många vita blodkroppar som har tagit sig in i mjölken. De vita blodkropparna bekämpar bland annat bakterier, ju fler de är desto fler bakterier finns det i mjölken. Provmjölkning är något som sker kontinuerligt på de flesta svenska gårdar.
Forskarna har identifierat 120–160 olika bakterier som orsakar mastit, varav ett tiotal är vanliga. Absolut vanligast i Sverige och våra nordiska grannländer är den som Josef inriktat sig på: Staphylococcus aureus (förkortat S. aureus), som enligt färska studier ligger bakom 28 procent av akuta kliniska mastiter och 19 procent av subkliniska mastiter.

Tuffa konsekvenser

Mastit orsakar inte bara lidande för djuren. Indirekt orsakar det även bekymmer för djurägare och förädlingsindustri (läs mejerierna).
Exakt hur ont korna får av mastit vet man inte. Men, som Josef uttrycker det:
«Alla kvinnor som haft mastit vet att det är obehagligt.»
Bakterieinfektioner som orsakar mastit behöver behandlas med antibiotika, vilket bara får skrivas ut av veterinär. Behandlingen brukar pågå 3–5 dagar och genomförs av djurägaren, vilket betyder en hel del extraarbete.
Så länge mjölken är mastitförändrad eller djuret behandlas med antibiotika får mjölken heller inte levereras till mejeriet. Beroende på antibiotikatyp får man också räkna med 3–7 dagars karenstid, vilket ovanpå allt annat leder till inkomstbortfall.
«Man har räknat på det och försökt göra uppskattningar. Man vet hur mycket kon producerar om hon är frisk. Får hon mastit innebär det en minskning med 5–10 procent. Då utnyttjar vi henne som resurs sämre. Är kon frisk kan vi använda hennes fulla potential.»
Antibiotikaresistens är lyckligtvis ett relativt litet problem i svensk djurhållning. Josefs hållning är tydlig:
«Man ska använda antibiotika när det gör nytta och är nödvändigt. Men vi vet ju att ju mindre vi använder, desto mindre kommer vi att driva resistensen, så det gäller att vara på tårna och veta vad som är en bra nivå.»
Den mer svårupptäckta, subkliniska mastiten påverkar kvaliteten på mjölkråvaran och är enligt Josef «lite lurigare»:
«Den märks inte så mycket. Mjölken ser fin ut men är ändå påverkad. Mjölk som kommer från sjuka kossor kan ha kortare hållbarhet, blir surare fortare. Ska man tillverka smör eller ost kan man få sämre produkt. Smöret kan härskna, osten kan bli dålig», säger Josef men tillägger att «mejeriet har koll på det. De tar prov på varje gård när det hämtar mjölken.»

Konsekvenser av mastit

Lidande hos kon
Extraarbete och inkomstbortfall för djurägaren
Sämre utnyttjande av mjölkkon som resurs
Smittspridning
Försämrad kvalitet på mjölkråvaran
Förtida slakt

Risk för smittspridning och förtida slakt

Ett annat – och ofta mer ödesdigert – dilemma är risken för smittspridning.
«Bakterie som orsakar mastit kan spridas. Om en ko smittar en annan så börjar det om», säger Josef.
Ett riskmoment, som kan öka förekomsten av bakterier på juvret, är om man mjölkar en ko med juverinfektion före friska kor.
Därför ska sjuka kor alltid isoleras från friska kor och mjölkas sist. Det blir mycket för djurägaren att hålla reda på.
Men det är ändå inte det värsta scenariot…
«Om en ko får S. aureus-mastit så innebär det per automatik att hon hamnar på slaktlistan. Hon kan få gå kvar så länge hon producerar bra, men i slutändan rekommenderar vi att hon slås ut, för man vill inte att hon sprider sjukdomen vidare.»
«Sen finns det kor som blir så sjuka när de har mastit att behandlingen inte hjälper. De korna måste avlivas på plats av djurskyddsskäl. Det är extremt dåligt för alla involverade. När man slaktar kan hon gå vidare i livsmedelskedjan och bli en god hamburgare. En ko som avlivas och blir kadaver är bara slöseri. Det är den sämsta av alla världar.»

En första fältstudie avklarad

Antibiotika i all ära, det bekämpar bakterien men inte alltid symptomen. Ett effektivt vaccin däremot skulle kunna förhindra att sjukdom alls uppstår. Det är där Josefs forskning kommer in i bilden.
Det han hoppas kunna bidra till – även om det lär ta tid – är ett vaccin som kan förebygga mastit förorsakad av S. aureus-bakterien.
Första fasen i hans forskningsprojekt var en fältstudie genomförd på SLU:s försöksgård i Umeå mellan 2021 och 2023. Förfrågan kom från ett litet företag med goda idéer men begränsade resurser och gällde en vaccinkandidat som behövde genomgå en klinisk prövning.
«Om man vill ha ett läkemedel registrerat så måste man genomföra vissa studier. Den första, fas I, ska visa att det inte är farligt för individerna. Sen gäller det att visa att man har någon effekt ifrån det i fas II. Det var det fältstudien handlade om, att testa en vaccinkandidat och se hur effektiv den är.»
«Vaccin kan ha olika effekt. Man vill helst att de ska skydda mot sjukdom. Kan de inte göra det vill man att de ska göra så att den drabbade individen får färre eller mildare symptom, att sjukdomen får ett mildare förlopp. Du kan jämföra med oss människor. Vi blir fortfarande sjuka i covid-19 men efter vaccination blir det inte så mycket mer än en vanlig förkylning», säger Josef och beskriver hur fältstudien gick till:
«Vi hade vaccinet och testade i en besättning. Varannan ko fick försöksvaccin, varannan ett tillgängligt vaccin på marknaden som är godkänt, och så jämförde vi grupperna.»

Challenge-studie på gång

Problemet (om man kan kalla det så) var att korna i försöket förblev alldeles för friska.
«I besättningen hade vi för få fall av klinisk mastit under försökets gång. Vi ville undersöka vidare, så nu har vi sökt och fått pengar från Seydlitz för att följa upp med en challenge-studie.»
Det senare är en form av forskning där friska försöksdjur medvetet infekteras, eller utmanas, med en patogen, i det här fallet av S. aureus-bakterier, i syfte att studera inflammationens förlopp, se hur immunsystemet reagerar och utvärdera effekten av vaccinet.
En studie av det slaget, oavsett om det är på djur eller människa, utförs alltid i kontrollerad miljö under noggrann övervakning och är särskilt användbar vid välkända sjukdomsförlopp med låg risk för allvarliga komplikationer.

Etiska överväganden vs. samhällsnytta

Ändå är metoden inte helt okontroversiell.
«Det är alltid ett etiskt dilemma när man gör djurförsök och det ska alltid föregås av en etisk diskussion och en etisk prövning. Att göra djuren sjuka med flit går ju stick i stäv med vad man vill som veterinär. Därför använder vi så få djur som möjligt för att ändå få säkra resultat2, säger Josef och berättar hur snacket gått inom forskargruppen:
«I den här fasen, när vi först vaccinerar och sen ska göra kvigorna sjuka, gäller det att tänka och göra rätt. Att grubbla över det några varv för att det lidande som vi trots allt inducerar ska vara värt resultaten vi får.»
«Det etiska dilemmat består i att vi ger dem en sjukdom som i princip blir en dödsdom om vi skulle använda levande bakterier. Vi resonerar som så, att kan vi uppnå samma resultat om vi dödar bakterierna innan vi sprutar in dem i kossan, så är det bättre för djuren. Kon kommer inte märka skillnad på om det är en levande eller död bakterie, men följden blir att kon kan fortsätta sitt liv som vanligt. Det blir ingen dödsdom.»
Resultatet blir inte riktigt detsamma som om de skulle använda levande bakterier, men det är ändå nära nog.
«Ja, vi kan ju inte studera hela processen. När bakterien kommer in i juvret reagerar immunförsvaret, så långt är processen densamma. Vad som hade hänt om vi använt levande bakterier är att det skulle blivit en dragkamp som pågått en period mellan bakterien och kroppen. Den dragkampsbiten kommer vi inte kunna studera», säger Josef, som är spänd på att se vilka lärdomar de kan dra ifrån försöket.
«I den bästa av världar kan man ta vidare det här vaccinet och göra det till en kommersiell produkt som kan användas. Alternativt kan vi behöva går tillbaka till ritbordet och se om vi kan göra vaccinet bättre, så att det ger bättre skydd mot infektion», konstaterar han.

Time to market

Innan den frågan är utredd lär det gå åtskilliga år. Det är för övrigt inte forskarnas utan det veterinärmedicinska företagets ansvar.
«Det finns en mängd regler och förordnanden att förhålla sig till», säger Josef och förklarar att det är ungefär samma krav på veterinärmedicinska preparat som på humanmedicinska: «De ska genomgå prövning, ha effekt och inte leda till allvarliga biverkningar. Oväntade biverkningar ska rapporteras så att man bygger på kunskapen.»
Företaget som äger rättigheterna heter Savacc och företräds bland annat av en svensk pionjär inom internationell virusforskning, Bror Morein i Uppsala, till yrket professor emeritus i virologi.
«Bror Morein är en fantastisk människa som har gjort mycket banbrytande forskning under sin karriär, och som vid 89 års ålder fortfarande är aktiv», säger Josef och berättar om ett av Moreins så kallade adjuvans som revolutionerade vaccinforskningen på 1980-talet – och som 40 år senare kom att bli en viktig beståndsdel i ett av vaccinen som användes under covid-19-pandemin.
Begreppet adjuvans kommer från latinets «hjälpa till» eller «bistå» och är en viktig komponent i många av dagens vacciner. Dess verkan består i att det förstärker vaccinets effekt genom att stimulera en starkare och mer långvarig immunrespons från kroppen.
«I ett vaccin så har man två huvudsakliga delar: det man ska skydda emot, som till exempel spikeprotein på corona-viruset, och en del som hjälper till att reta immunförsvaret och som skapar en immunreaktion», förklarar Josef.
Bror Moreins forskning har alltsedan 1970-talet haft stor betydelse både för human- och veterinärmedicin.
«Immunsystemet är ganska likt mellan djurslag, så det finns en klar koppling mellan disciplinerna», säger Josef för att i nästa andetag lovorda Stiftelsen Seydlitz MP bolagen som möjliggör den här typen av forskning.
«Deras stöd har betytt oerhört mycket för mig och hela vaccinförsöket!»

Tre roller i en

En sak han särskilt värdesätter är möjligheten att förena sina olika roller: som forskare, som veterinär och som lektor/handledare. Han nämner ett forskningsuppdrag han förmedlat till två exjobbare, som gick ut på att undersöka förekomsten av spenskador hos svenska mjölkkor, om det har blivit ovanligare att kor skadar sig på spenarna idag jämfört med för 10 respektive för 20 år sedan, och hur veterinärer behandlar spenskador idag.
«Där kommer kombinationen in att jag undervisar i juversjukdomar, har generell forskning som pågår, och samtidigt kan göra något gott för studenterna i form av examensarbeten. Jag får ut något i form av bättre förståelse och studenterna får ett intressant ämne att skriva om. Det gynnar studenterna, veterinärerna som behandlar spenskador och undervisningen som jag genomför», säger Josef och sätter punkt för intervjun.